-

Jag har jobbat fruktansvärt mycket senaste tiden. Telefonen ringer oavbrutet. Folk vill så mycket. Och de vill vara med och bestämma och tycka hela tiden. Jag hatar folk. Det här vidriga behovet av att hävda sig hela tiden och berätta för världen att de minsann har åsikter och ... skitsamma egentligen.

Annars står mycket still. Galningen har gett upp (nej, jag tror han låtsas att han gett upp faktiskt. Egentligen väntar han nog på att jag i min ensamhet ska komma till insikt om att jag behöver honom mer än jag förstår). Den unge mannen har blivit nykär i sin unga tjej och jag sitter alltså här i ensamheten och väntar på insikt.

Den här ensamheten ... den är så bekväm.

-

I höstas så förändrades så mycket och jag träffade en hel del nytt folk. Bland annat en kille som delar mitt främsta intresse. Han har ett sånt jävla sexigt driv i sig och hela hans framträdande är så bra. Liksom lång, smal och lutar lite framåt när han går. Han läspar lite sådär exakt lagomt och hans dialekt är från södra sverige. Han har samma musiksmak som jag och vi delar spellistor och har ett sånt jävla bra utbyte på alla plan.

En kyss. Jag vet dock inte om den räknas - vi var otroligt fulla båda två och ja, här kommer ju haken: han har tjej. Den andra haken är att han är 6 år yngre än mig.

Men jag träffade honom igår på en tillställning jag råkade glida in i efter jobbet och han är fucking fantastic alltså.

Och sånna där blickar, unge man,

ger man inte någon man inte är själsfrände med.

-

Nattens insikt:

Galningen försöker numer inte vända upp och ned på mitt livet.

Han försöker ta sitt liv.

Ja, naturligtvis inte på det där äkta viset utan mer på det dramatiska "om du tackar nej till mig så ska jag visa dig vad som händer"viset.

Sweet mother of jesus.

Vad är det med de här labila korten?

Av alla trick man kan använda sig av är väl det ändå det osexigaste?

Förresten är den där rollen min!

-

Det är fint med storstäder om nätterna.

Jag gillar verkligen att släcka ned hela lägenheten,

ställa mig i fönstret och se ut över gatorna.

Det är så jävla film noir. Då känns det som jag bor i Paris.

Fast Paris, ärligt talat... drömmen är väl Norrland tror jag.

För den här storstaden om dagen:

Gud bevare oss väl, skydda oss från oss själva, liksom.

Amen.

-

Vinterfetma.

Är det något ni är bekanta med?

Tillåt mig annars att presentera detta fenomen:

Idag var dagen för nya byxor och byxsortimentet sa att strl 40 var storleken för mig. 40 as in fucking XL? Fattar ni ens hur stort det är? Gigantiskt.

Min röv är XL.

Min röv är gigantisk.

Spegeln håller med.

Jag har blivit vinterfet.

(Paus)

Det känns naturligtvis inte så pepp.

Jag gick - som ni förstår - hem. Utan fetmabyxor.

Och jag frågar mig: vad.fan.har.hänt.egentligen?

När bestämde sig vinterfetman för att våldta mig?

Och den oundvikliga följdfrågan: förtjänar jag verkligen det här?

Jo.

Jag är enligt indisk ayurvedisk tradition en kapfa. Det betyder att man blir tjock av allt. Framförallt av att sitta still. Och tro mig, jag rör mig inte i onödan.

Och Hälsans Kök är kanske inte så hälsosamma som de utger sig för att vara, eller vad säger ni Hälsans jävla Kök?

Men förtjänar jag det här?

Herregud NEJ verkligen INTE.

-

Inget kaffe och ingen electro i världen väcker mig nuförtiden.

Jag känner mig - klyschigt nog - som drömmen där man måste springa för livet och det går i trögaste slowmotion. Jag har hört att sådana drömmar beror på att man i djupsömnen är förlamad från nacken och ned och att det påverkar drömmen.

Mentalt förlamad?

Känslomässigt förlamad?

Det kanske är sådant som påverkar min verklighet.

Nej. Jag avskyr folk som anklagar sig själva för att vara "känslomässigt handikappade". Känslomässigt handikappad och anorexi! Så jävla 2010.

Jag blandar givetvis ihop det.

Ibland tror jag att det är mig det är fel på - men sanningen är ju att jag dejtar imbecilla desperados som gör mig till en emotionellpsychobitch.

Ser ni skillnaden?

Jag är inte känslomässigt handikappad - jag blir känslomässigt stympad av galningar.

-

Nattens insikt:
jag har uppmuntrat en galning.

Nu försöker han vända upp och ned på mitt liv
medan
jag står bredvid och vet om att mitt liv är tomt.
Inget kommer spillas när han vrider på det.

Jag är en skådespelerska.

-

Egentligen är jag inte här för att snacka så mycket.

Egentligen är jag här för att visa vad jag gör.

Egentligen har jag en dröm.

Men som den mänskliga varelse jag är - och som jag har varit i 29 år -

så är jag väl medveten om mitt inre som lider i tid och otid

och min lust att hälla tjära över världen och kalla den svart, tom och kall.

Jag kommer inte enbart kunna hålla mig till vad jag gör och drömmer om:

jag kommer i tillägg spilla ut om vad jag är.

Bli inte rädd. Jag överdriver säkert och jag ber om ursäkt för det redan nu.

Allt kommer bli bra.

-

Jag heter inte Karin.

Men jag fyllde år häromdagen.
Svarta ballonger och alla dessa Grattis.
Grattis?

Alors.
Någon har skrivit en bok om mig.
Jag vill kontra med en blogg.