-

Inget kaffe och ingen electro i världen väcker mig nuförtiden.

Jag känner mig - klyschigt nog - som drömmen där man måste springa för livet och det går i trögaste slowmotion. Jag har hört att sådana drömmar beror på att man i djupsömnen är förlamad från nacken och ned och att det påverkar drömmen.

Mentalt förlamad?

Känslomässigt förlamad?

Det kanske är sådant som påverkar min verklighet.

Nej. Jag avskyr folk som anklagar sig själva för att vara "känslomässigt handikappade". Känslomässigt handikappad och anorexi! Så jävla 2010.

Jag blandar givetvis ihop det.

Ibland tror jag att det är mig det är fel på - men sanningen är ju att jag dejtar imbecilla desperados som gör mig till en emotionellpsychobitch.

Ser ni skillnaden?

Jag är inte känslomässigt handikappad - jag blir känslomässigt stympad av galningar.